Kaldners krönika är ett återkommande och mycket uppskattat inslag på kalmarff.se. Månadens krönika är dock något sent publicerad vilket vi ber om ursäkt för men här kommer Kaldners senaste alster, håll till godo!

Kalmar FF var disco 

För dig som läst artikeln ”Klasskampen”, som publicerades i Expressen/Kvp i helgen och som delvis innehåller en intervju med undertecknad, är en del av innehållet i denna krönika redan känt eftersom det jag sa då grundar sig i nedanstående historiska återblickar och resonemang. Här följer en krönika som vid skrivandet öppnade en hel del minnesluckor som sedan återgavs i Johan Orrenius finfina kartläggning av den resa som jag och flera med mig gjort sedan tidigt nittiotal… Krönikan är alltså skriven innan intervjun gjordes.  

För en del av dagens spelare i Kalmar FF:s a-lag har det varit en lång resa till toppen. En lång resa som inneburit många roliga stunder i framgångens strålkastarljus, men också en del nattsvarta historier. Degraderingen till div 2 1996 var en av de svartaste. En degradering som i samma stund som den var ett faktum följdes upp av beskedet att en revision av Kalmar FF:s böcker gjorde våra redan klena lönekuvert lövtunna.

Det var den vintern Affe Westerberg för andra gången skulle värva undertecknad, då till Nybro. Hade då ett snack med Kjell Nyberg som sa: - Det är bara råttorna som lämnar skeppet. Det räckte för att jag skulle ta mitt förnuft till fånga och stanna i moderskeppet. Man gör som Nyberg säger. Så är det bara.  

Den efterföljande säsongen i division 2 1997 var ingen höjdare, varken fotbollsmässigt eller på något annat sätt. Eftersom ekonomin var usel fick vi nöja oss med en halv träningslägervecka i Tilsvideleje i Danmark. Trots att vi spelare varje år fick vara med och betala träningslägren ur egen ficka så kom vi inte längre söderut än några mil utanför Hilleröd på Själland. Det regnade hela tiden, men maten var god. Alltid något.

Det mest anmärkningsvärda i detta var att vi spelare fick uppdraget att anordna ett disco för att samla ihop pengar till den halva träningslägerveckan. Ett diskotek som skulle hållas på Teatervallen. Som vanligt var det Kalmar FF:s störste vän, Torbjörn Håkansson, som ställde upp med lokal och sponsring på dryck och käk.  Alla spelare fick olika uppdrag i discoorganisationen, jag fick ta DJ-båset i besittning eftersom jag jobbade med musik – inte för att jag kunde DJ-yrket utan just för att jag jobbade med musik. Efter en och en halv timme kom Andreas Thomsson, som jobbade i baren(!), upp på DJ-hyllan och skrek att jag var tvungen att spela mer kända låtar med mer tempo, nu när folket äntligen kommit upp på golvet. Givetvis gjorde jag som discoproffset sa och golvet förblev halvfullt. Vad jag minns blev väl kvällen ingen riktig succé, men vi kom i alla fall till Danmark en månad senare.  

Elva år senare säljer vi Cesar Santin till Danmark och sätter in ännu mer pengar på det röda kontot. Idag är vi långt ifrån disco – nu är det rock n´roll både utanför plan och på. Men det kan vara bra att få en liten historisk återblick då och då, man vet aldrig om diskoteket lurar bakom hörnet, fråga bara de spelare av den gamla stammen som fortfarande håller på hur snabbt det kan gå. Man kan inte låta bli att undra vilka i dagens FF-upplaga som skulle ställa upp om Svante Samuelsson kom och bad om hjälp med att arrangera ett disco på Teatervallen? Är det någon? Nanne kanske sitter i inträdet... Eftersom jag är bra på att känna igen duktiga discoarbetare så tippar jag att bröderna Elm skulle vara först på plats. Lojalare lagspelare får man leta efter. Dessutom verkar alla tre ha ett stort musikintresse, så min ersättare i båset finns säkert i familjen Elm. När det gäller Thomssons ersättare som barchef tror jag det blir svårare att hitta någon från Broakulla, de är inte riktigt av samma stam som mörbylångafolket som föddes i början av sjuttiotalet.   

Vad ville jag nu med detta? Perspektiv mina damer och herrar. Perspektiv! På den tiden var det många som var nöjda med att KFF vann då och då och någonstans långt där inne närde man en allsvensk dröm, som egentligen ingen trodde på. Speciellt inte när motståndarna hette Värnamo, Grimsås, Hjulsbro osv. Drygt tio år senare räknar plötsligt 87 % (siffra framtagen i Kaldners huvud) av kalmariterna med SM-guld och blir det inte så blir det ett jävla gnäll att vi sålde guldet igen.  

Det var det fotbollsmässiga perspektivet, men det finns också ett djupare allvar i resonemanget kring småhandlarna som tvingades ordna disco för att åka på träningsläger. Har man stått i discobåset förstår man till 100 % varför man ”tvingas” göra företagsekonomiska klipp och två år i rad sälja sina allsvenska stjärnor. DJ Kaldner förstår det åtminstone helt och hållet. Hur många år hörde vi inte talas om de 1,5 miljonerna som Kalmar FF hade i banklån och som aldrig kunde betalas? Det var tack vare att det såldes en kamel från Kalmar till Norge som det till slut blev ett slut på tjatet. Nu är vi ljusår därifrån och det är en förutsättning för att kunna driva fotboll på den här nivån. Blir det nu dessutom så att arenabygget äntligen kommer till stånd har pengarna fallit i god jord. Det ena ger det andra. Annars kunde det kanske ha blivit ett trevligt disco om en fem-sex säsonger med DJ Ari & MC Cesar vid skivtallrikarna.

/Niklas Kaldner